Jag står i en korsning, ingen väg känns rätt och jag vet inte hur jag ska göra.

 

Jag har inte bloggat på några dagar, jag vet. Fram tills nyss var mina största problem vad jag skulle göra med hästarna ikväll och om jag skulle orka blogga. Sen sa mamma att vi behövde prata, och självklart känner man när nåt är fel.

 

Jag har inte pratat med min pappa på flera månader, jag har inte sett honom, träffat honom, och knappt skrivit med honom på några månader. Detta på grund av flera orsaker. Jag har fått hjälp via soc och jag var där senast idag. Sa att allt var lugnt och jag var fast besluten vid att jag inte vill ha kontakt med pappa. Varje gång jag ens tänkt på att träffa honom har jag känt en sorts ilska och besvikelse.

Mamma sa, att pappa är sjuk igen, ligger på lassa i Umeå, han har en försvagning på aortan. Det är inte så bra, man vet inte vad man ska göra, då riskerna är väldigt stora med att operera, och kort fattat så kan man väl säga att pappa inte har så stora odds. Som en tickande bomb. Detta var det sista jag behövde höra idag. Dagen har varit kass och när jag då lyckats bli lite gladare och tänkte åka till hästarna så kom det här som en käftsmäll. Jag kanske inte ska skriva om det egentligen, men kände att jag behövde få ur mig det, sen så slipper folk fråga vad som hänt.

 

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Att tänka orden är nog jobbigt, skriva ännu jobbigare och när mamma sa orden högt så kändes det som om allt rasade, risken finns att pappa dör. Jag som egentligen inte vill träffa honom känner nu att jag vill träffa honom, allt som hänt innan spelar mindre roll nu, för ingen vet hur framtiden blir.

 

chansen att jag kommer gå till skolan imorgon är liten. Jag kommer inte att orka motionera hästarna ikväll då det kräver en del mental energi, vilket jag inte har just nu.

 

Om det blir som tänkt så åker vi till Umeå imorgon så jag får träffa min pappa. Det känns skönt men ändå så vill jag ju lixom inte. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna den här situationen men jag försöker vara stark och med hjälp av väner och familj ska jag klara det här.Känns oxå bra att Ludde inte är här, för den sista jag vill ska se mig såhär är min bror, han betyder för mycket för mig. Så jag ska vara stark.