Som ni kanske läst tidigare så är ju min pappa sjuk och jag var till Umeå för att träffa honom, och sen dess har jag träffat honom några gånger och det har väl gått helt okej. Jag har inte velat prata med honom så mcket eftersom det fortfarande varit jobbigt för mig med allt, men nu har det blivit lite lättare.

 

För lite mer än 2 veckor sen var pappa till Uppsala, och dagen innan han åkte träffades i och pratade ut med varandra, och efter det kändes det som om det var en stor sten som lossnat från hjärtat. Kände mig lättad, men ändå orolig för då visste jag faktiskt inte om det var sista gången jag träffade min pappa. För i Uppsala skulle dom kolla om han kunde opereras eller inte. Det som skulle avgöra om et blev operation var om hans hjärta skulle orka det. Jag var orolig, och hade en del ångest, men han fick komma hem dagen efter och ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt om han skulle opereras eller inte.

 

Jag tycker fortfarande allt är jobbigt och har inte tänkt på det så mycket, men jag har träffat honom sen han kom hem och jag får bita ihop lite men det går bra nu. Fortfarande så är alla tankar, minnen och sånt kvar, men jag försöker att glömma lära mig att hantera det.

 

Jag vill inte glömma, för allt som hänt, bra och dåligt, har ändå präglat mig till den jag är, och trots att det inte alltid är kul att komma ihåg vissa saker så har jag ändå lärt mig av det, jag har lärt mig och blivit en starkare person. Om jag skulle glömma så skulle jag glömma en del av mig själv.

 

Det här blev ganska flummigt, men jag orkar inte gå djupare i hur jag känner, och jag vet ju inte ens själv hur jag känner, för just nu snurrar allt runt, är förvirrad och försöker att komma framåt, vill inte gräva för mycket i det som varit för jag får bara ångest. Och senaste veckan har inte varit direkt den bästa. Har hänt så mycket och jag bröt ihop i Söndags, vill inte skriva om det än för det är för färskt och jag får ångest bara av att tänka på det.